Vila i frid min älskade farmor. Farmor har alltid varit speciell för mig, minnena med henne kommer jag alltid bära med mig, minns allt från att ja va liten till för två-tre år sen när ja träffa henne senast. Det gör extra ont att det var just du.. du är på en bättre plats där du mår mycket bättre. <3

Blir en tuff helg nästa helg, begravning på fredan vilket också innebär 14timmars bilresa inom 1dygn, kommer vara helt slut efter allt bilåkande & alla jobbiga känslor, tror inte jag ens klarar av farmors begravning. På söndag blir det också en tuff dag, då ska jag träffa dig. Vet inte alls hur det kommer kännas, kan inte förbereda mig på nåt sätt eller ställa in mig på nåt för det kan sluta precis hur som helst känslomässigt och ja vet att de flesta inte kan förstå att ja ens ska göra det här och ja kräver inte heller att nån ska förstå det, det är bara nåt jag måste göra helt enkelt. Hade själv aldrig riktigt förstått eller ens faktiskt accepterat att nån som står mig nära skulle göra det här efter allt, det är nåt man inte kan förklara. Första gången för mig så det gör det hela ännu svårare att förklara, vet ju själv inte egentligen va fan jag håller på med försöker bara följa mina känslor och göra det jag tror kommer bli bäst, eller göra det jag helt enkelt bara känner för att göra för att reda ut vissa saker på nåt sätt, så jobbigt att gå och tänka på massor och spekulera över olika svar som inte är nåt annat än tomma tankar i själva verket. Eller så är jag bara helt blind?? Jag vet inte, känner mig inlåst och måste på nåt sätt hitta ut igen, hur har jag ingen aning om men det är det jag hoppas på att få komma fram till, när det än händer kommer ett tungt lass lossa från mina axlar, vill bara kunna andas utan nåt som ligger och trycker, vill känna mig hel igen. Låter helt galet alltihopa men fuck vad skönt det känns att bara låta vissa känslor komma ut i ord, svårt att sätta rätt ord på allt men ändå. jag vet inte - det känns som mitt perfekta ord för allt för tillfället, jag vet helt enkelt inte och så får det vara jag accepterar det tills jag vet, ska bli den glada, starka Sara igen det är inte jag att behöva anstränga mig för ett enkelt leende, det är inte jag att behöva spela stark bara för jag egentligen känner mig så sjukt jävla svag just nu. Jag tycker inte om den ja känner mig som just nu, för det är inte jag nånstans. Något jag lärt mig är att det ända man egentligen kan göra när saker faller, är att ta ett steg tillbaka och bara titta på och låta allt som redan börjat falla - falla klart. Ställer du dig mitt i alltihopa under tiden det faller får du bara massa skit på dig, det blir sjukt jobbigt att försöka hålla ihop allt som samtidigt rasar samman, ingen klarar det ensam så låt det falla färdigt och när det gjort det - då ser du vad som går att rädda och vad du måste lämna kvar. Sen är det bara att bygga upp allt igen, från en stadig grund istället för att bara bygga och bygga på nånting som vinglar och ändå inte håller i längden och kommer göra att du får börja om gång på gång igen. Jag ska fixa det här och jag har all tid i världen på mig, den tänker jag ta.