Igår var en härlig dag. Vaknade tidigt trött som fan men upp å hoppa! Mötte sötis Karro i stan efter mycket stress eftersom vi först hade problem med att hitta varann sen sprang vi till tbanan och väl på den inser jag att vi inte ska ta roslagsbanan förens om en TIMME. Då hade vi alltså stressat sönder i ca en halvtimme för ingenting hahaha.. väl framme fick jag för första gången komma in i rummet innan A kom. Är ju van vid att han reser sig å möter mig när dom öppnar dörren men den här gången såg jag ingen så låste dom in mig där alldeles ensam buhuu.. Som tur var kom han efter fem min:) förra gången ja va där i fem timmar kändes det som jag varit där en hel dag, den här gången bara flög tiden förbi och jag ville inte alls gå därifrån. Stackarn fick sitta å lyssna på min stress-situation jag har just nu som gör att jag mår fett dåligt, inte meningen å oroa honom men jag va tvungen att berätta. Kan ju fan inte ens sitta still ser ut som ett cp ibland.. Sen blev jag ledsen det var inte heller meningen, jag är alltid glad när jag är där eftersom jag mår så bra när jag väl är med honom och min mage blir helt lugn vilket är jävligt ovanligt för mig. Men vi kom in på massa saker och tillslut bara slängde jag ur mig allting som jag velat säga varje gång jag varit där, att jag tänker på honom hela tiden och på kvällarna får jag panik och vet inte vad jag ska göra, önskar bara att jag kunde ta min telefon och sms honom ringa honom såfort jag saknar honom att jag känner mig ensam att jag aldrig har fått ut nåt när jag varit där men så fort jag går ut genom dörren så säger det bara pang så önskar man att man hade sagt att man håller på å blir galen pga det här. Man kan inte hålla leendet uppe HELA tiden, jo jag kan. Jag ler och skrattar mig igenom dagarna för att få dagarna att verka så normala som möjligt fast dom ibland kan vara riktigt jobbiga för mig, jag är fan GRYM på att hålla allt inom mig, inte en jävel skulle kunna titta på mig och tänka "hon har det fett jobbigt just nu" för det syns inte på mig men det KÄNNS som in i helvete istället. Jag är så van vid att känna såhär inom mig utan att prata om det att jag inte ens kan sätta ord på vad jag känner när jag är framför HONOM för det känns ovant att dela med mig av det, men fan vad skönt det var. Jag är ingen stålkvinna från nån planet, tillslut blir det för tungt att bära. Såfort jag kommer hem känner jag mig helt ensam igen, jag sitter med familjen hela tiden jag klarar inte av att ligga själv i mitt rum tex för då känner jag mig så jävla ensam. Den här killen tänker jag på från att jag vaknar till att jag somnar och ibland drömmer jag också om honom. Jag hatar att visa mig svag, det har jag alltid gjort men jag HAR kunnat gråta om jag känner att jag behöver, nu gör jag inte ens det. Och det är det som gör att jag konstant har det där trycket i bröstkorgen, jag är full av ångest som jag aldrig släpper ur mig. Mitt hjärta blöder av smärtan det här ger mig. "Varför gör du det då" kanske folk undrar, VAD TROR NI jag är KÄR!! Jag och mamma har legat och pratat om mig och Adnan ikväll, det var jätte skönt faktiskt. En mamma förstår en på ett sätt som ingen annan kan göra, och om jag inte hade kunnat prata med mamma om allt vet jag inte vad jag skulle göra. Älskar min smarta mamma. Jag kan inte vara helt ensam i det här, jag måste ha någon att luta mig mot när det blir sådär extra jobbigt, för det blir det och det var därför allt kom ut nu när jag var där för den främsta jag vill säga det till är ju till honom.. Chockad som fan blev jag när han ringde mig idag när jag kom hem eftersom han redan ringt en gång den här veckan. Längtar tills på onsdag.. 14månader har jag kvar att vänta, en månad går skit fort och om man tänker så så kommer det här gå jätte snabbt. Men samtidigt är det för långt kvar att känna den här saknaden. Det är inte en svaghet att visa känslor och gråta, tvärtom så är det ett tecken på att man varit stark alldeles för länge, jag kan vara stark hur länge som helst men det är jobbigt. Det är jobbigt att konstant känna att man blir dömd för att man träffar killen man är kär i. Han var en fitta mot mig, en riktig fitta va han, och han vet om det. Han är medveten om ALLA sina problem och erkänner att han har problem, det är steg 1 han bearbetar dom och det tar skit lång tid och han kommer få ALLT mitt stöd för han kommer behöva det här ute från mig och jag vill inget hellre än att finnas där. Det är jobbigt att känna sig dömd när man själv är världens lyckligaste när man är med honom och allt känns så jävla bra. Sen är man här och då känns allt bara fel och dåligt när det egentligen är bra och påväg att kunna bli riktigt bra. Det är en lång väg och jag kommer att finnas med honom igenom den, både på insidan och utsidan. Och det vill jag för att jag ser att han vill och kan, och bryr man sig om nån så finns man där för att hjälpa honom till det bättre. Så länge han har viljan uppe så kommer jag att ha det. Kan bara säga som mamma säger: "Man kan inte säga att en person inte är värd en andra chans, men då gäller det att personen inser vilken chans han fått och ser till att ta hand om den också."

Var ju hos Barbara efteråt och gjorde naglar också, blev jättenöjd.
Nu ska jag ta en dusch och gå ut och mysa i soffan, snart är det bigbrother time!