De som inte orkar med mina depp inlägg behöver inte läsa, skit tråkigt är det men jag ser det som att jag får skriva av mig och mina känslor vilket är skönt för mig och just nu är det mycket känslor så då blir det så..

Idag öppnade jag så är hemma nu vilket är skönt ska se till att städa lite men är sjukt trött och är ledig imorgon så hinner ju med en del då i värsta fall.. Frugan kom ju tillbaks till jobbet idag också, kändes skumt som fan men på ett positivt sätt förstås :)
A ringde mig idag och imorgon ska jag till hans mamma och prata mer. Han frågar mig alltid, kommer du orka Sara? Jag har alltid svarat "just nu känner jag att jag orkar sen kan jag inte se in i framtiden" och det har jag verkligen menat.. men just NU börjar jag tvivla, inte på mina känslor men på om jag kommer orka, sen jag besökte honom för första gången har det bara blivit jobbigare och jobbigare. Innan hade vi ju inte setts på ett halvår så känslorna var inte lika verkliga som det blir när man har setts, det kanske är positivt men inte i den här situationen. Det påverkar mig mer än jag trodde just för det kommer vara såhär under en sååå lång period av mitt liv, jag vet fan inte om jag klarar av det.. dom flesta förstår nog inte vad jag menar men jag har ju mitt liv här ute och det är det livet jag kommer leva i två år, att springa runt och ha känslor för någon och sakna någon i 2års tid det tar nåt oerhört på krafterna psykiskt och jag känner redan hur jag långsamt blir allt mer låg, jag vill inte va så jag mår inte bra av att vara så. Det blir så automatiskt det är inget man kan styra.. han är så jävla långt borta från mig och jag kommer typ gå in i väggen om det ska fortsätta påverka mig på det här sättet.. det skrämmer mig just för det är helt nya känslor och tankar som dyker upp inom mig, helt främmande och jag vet inte hur jag ska hantera allt! Sen självklart, hade jag varit 100% säker på att det kommer fungera mellan oss, att allt kommer vara bra och att han inte hamnar i skiten igen, då hade det också underlättat.. men hur mycket han än lovar mig nu så kan man ju aldrig vara helt säker förens man upplever förändringen själv.. jag är rädd för att lova för mycket och sen känna att jag "sviker" honom för det är ju så han skulle uppleva det.. Vad kommer hända då? Man måste vara stark men det är svårt att va stark inom ett område man inte känner till sen tidigare och inte har nån kontroll över.. Självklart är det kämpigt och man måste kämpa emot men ibland kommer dom där tankarna "Vad håller jag på med egentligen, hur hamna jag i den här situationen, är det verkligen meningen att jag ska vara inblandad i sånt här? För på ett sätt är vi två helt olika personer även om vi på ett sätt är så lika.. vad vill egentligen JAG" Dessutom om jag hade haft stöd på ett annat sätt, om folk som bryr sig om mig faktiskt hade tyckt om honom hade de stöttat mig mer och fått mig och känna att det är värt det, att det jobbiga snart kommer vara över.. men eftersom ingen gillar honom så är det bara jag, alla som bryr sig om honom förväntar sig automatiskt att jag ska vara där för honom, dom stöttar HONOM genom att kontakta mig åt honom, men jag får inte samma stöd från någonstans, tvärtom får jag mycket stöd om jag skulle bestämma mig för att inte gå vidare i det här. Klandrar absolut inte mina nära menar inte något negativt förstår dom, men jag menar att man känner sig jävligt ensam då och det känns automatiskt som att man gör nåt som är fel. Vilket också gör allt äännu jobbigare, gör man nåt fel undrar man då? Självklart är det nåt fel i det hela. Och så fortsätter tankarna snurra.. Vad gör man i ett sånt här läge..Jag vet fan inte.. det ända valet jag har just nu är att ta det som det kommer.. Man ska alltid följa hjärtat jag vet, även om det är rätt eller fel. Det kanske bara är såhär just nu, det kanske går över? Eller så blir det värre? Hur vet man, ibland önskar man verkligen att man kunde se in i framtiden.. Gud va det hade underlättat just nu, för oss båda