Har haft det underbart med min man. Kändes lite som man va me i big brother, helt inlåst man måste ringa på "väggtelefoner" vid alla dörrar för att komma ut, kändes skit konstigt att vara utan mobil i 19timmar fick reflex hela tiden att jag ville ta upp den ur fickan, som mamma säger är ju det bara ett grovt bevis på vilket beroende jag har av min telefon haha hemskt..

Vi hade det jättemysigt & roligt iallafall det va stort, som en tvåa lägenhet.
Men nuuuuudå, fucking skit vill inte ens åka dit mer för det blir jobbigare att åka därifrån för varje gång. När centralvakterna hämta mig idag å vi gick i den där långa korridoren kände jag tårarna pressa å såg helt suddigt men lyckades hålla tillbaka, kul å börja böla framför dom, vissa är skit trevliga medans andra inte säger ett ord. Hade ändå ingen lust att prata så de va lika bra..

Jag har haft det skitbra, visst.. men VAFAN. Nu sitter jag här hemma igen å vill inget hellre än ringa honom och säga att jag är hemma, saknar han redan, vad som helst men nej det går ju inte för vi får ju inte prata mer förens nästa vecka, tio minuter. (y) Asså jag blir galen vet fan inte hur jag ska orka.. PALLAR INTEEE sjukt jobbigt är det och jag kan inte göra ett SKIT åt saken det är det som är det värsta