Det är riktigt svårt att beskriva känslor när man har nån anhörig som sitter i fängelse.. först tror man inte riktigt att det är sant, på något sätt tror man ändå att allt ska lösa sig men när man väl börjar inse att det är såhär det kommer att vara och såhär det kommer att se ut ett bra tag framöver, det är då alla känslor börjar komma. Tankarna börjar snurra, man tänker massor och man har massa frågor man känner att man aldrig får svar på.. så har jag känt i snart 1år. Men det som ändå får tiden att gå är för jag fortfarande tror och har hoppet kvar, jag försöker hela tiden vara så positiv som jag kan. Det är sjukt påfrestande att älska någon på avstånd och att inte ens kunna ringa till varandra. Att sakna någon från att man vaknar tills att man somnar, dra flera långa suckar varje dag för att det är ens sätt att säga att man inte pallar. Nu kommer våran telefon förhoppningsvis komma igång igen till veckan, det är ju bra. Men problemet där är ju att då saknar man varandra ännu mer när man hör varandras röst och inte ens kan krama om varandra, vilket man helst av allt vill just då. Det är ändå skönt att prata, vi måste kunna prata så man får ur sig allt man känner. Man vill ju ändå höra rösten man saknar varje morgon och kväll.. Jag försöker verkligen vara så stark som det går men ibland tappar man allt och vill bara bort lååångt ifrån allt. På ett sätt blir det jobbigare och jobbigare känslomässigt men på ett annat sätt blir det kanske liiite lättare för varje gång man är där just för man ändå är rätt van vid situationen. Sen kan man tyvärr inte vänja sitt hjärta och sin hjärna vid att vara utan en person som man älskar, att lyckas med å inte sakna personen när man inte är där. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara av det här och hur jag ska orka, men jag har gjort det hittills och jag kommer att göra det hela vägen ut, omedvetet. Snart är du hemma med mig igen, jag kommer finnas för dig hela tiden och ALDRIG låta någon ta dig ifrån mig igen

Jag älskar dig Adnan <3